Sida:Pennskaftet 1926.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

21

motivet, sade hon, även om en och annan kommit dit på den vägen. Men kraften att hålla ut, den kommer, när man börjar känna sig solidarisk med sitt kön, så att dess smärta blir ens egen smärta, dess förnedring ens egen förnedring. För resten — och doktorn smålog tankfullt — saken är stor, även om vi är små, den är framför allt större än de flesta av oss, som går i det dagliga arbetet, själva anar eller förmår överblicka. Alltnog, vi arbetar ärligt, vad gör då det, vad som drivit oss till det från början? Nej, jag kommer tillbaka till vad jag nyss sade, jag tror, att det är ni ensamma, som är kallade framför andra.

— Det är ett hårt tal, sade Cecilia sakta. Vad säger ni, om en kvinna av dem ni kallar de utvalda kommer till er med sitt ensamma hjärta och frågar: varför just jag?

Hon reste sig hastigt och ställde sig med ansiktet mot rutan. Där ute gled Sverge förbi i den stilla eftermiddagsbelysningen med mörka skogar och höstförgyllda backar. Hon stirrade blint rakt framför sig men såg blott konturerna av sitt eget av smärta hopdragna ansikte i glaset, sitt eget ansikte beständigt.

Det blev icke talat ett ord mera, innan man kom till Flen. Så fort Flen signalerades, skyndade doktorn ut på plattformen för att ta emot man och barn, och återseendets glädje gav eko ända in i kupén. Cecilia satt just och gladde sig åt att familjen måste slå sig ner i en annan kupé, då