Sida:Pennskaftet 1926.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

192

Där kom en elegant, vacker dam. Pennskaftet kände sig helt enkel, men hejdade henne.

Damen såg litet förvånad ut, men stannade.

— Vad är det för en tidning?

Pennskaftet förklarade sammanhanget med några ord, och damen hörde noga på, så sade hon: — Ja, jag får bekänna, att jag inte intresserar mig så mycket för de där kvinnosträvandena, men kan ni gå omkring och sälja, så är det väl det minsta jag kan göra att köpa. Vad kostar den?

— Vad ni är snäll, sade Pennskaftet. Tio öre — — —

— Jag har mött en satkäring förut, sade en förargad röst.

Pennskaftet skrattade: — Vem då? Hon tittade sig omkring och fick syn på en av kamraterna ett stycke framför: det var Cecilia!

Det lät ju inte så lovande, men där kom ett par unga flickor: — Visst skall vi hava rösträtt, sade de, det fattades bara. Är det inte roligt att gå och sälja?

— Jo, så lagom, sade Pennskaftet, men gå upp på Lästmakaregatan och hämta tidningar, det är ju ni, som får glädjen av alltsammans.

Där kom en arbetare, han förekom Pennskaftet och inledde själv konversationen.

— Säg, det gör ni väl för att bli gift? föreslog han.

— Det är jag redan, sade Pennskaftet.

— Då måtte ni ha ett kräk till man, som inte