Sida:Pennskaftet 1926.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

193

ger er ett kok stryk och vänjer er av med rösträtten.

— Ja, inte är det så mycket med honom, svarade Pennskaftet, men alltid är han bättre än den siste ärade talaren.

Hon beslöt att göra en lov in i Berzelii park, där folket satt och hörde på eftermiddagskonserten från Berns. Där var ett välbärgat äkta par, antagligen långväga ifrån, det skulle bli roligt. Men aldrig hade hon någonsin sett en människa se så självbelåten och föraktfull ut som den frun, så snart — men det dröjde en stund — hon fått klart för sig, varom fråga var.

— Här har jag min rösträtt, sade hon och lade sin hand på mannens bastanta skuldror.

— Ja, men de som inte är gifta då? invände Pennskaftet ödmjukt.

— Så får de se till att bli det, sade frun, och då får de annat att tänka på. Men kan de inte ens det, så kan de heller inte styra land och rike. Punkt, nu visste man det. Pennskaftet gick med en doft av alla Sverges kafferep i näsan. Litet längre bort satt en ensam gammal herre, som såg snäll ut. Men när han fick höra, vad saken gällde, flög han upp från bänken, blåröd i ansiktet.

— Fruntimmerna har både röst och rätt, min nådiga, sade han, och Pennskaftet drog sig skyndsamt undan för att ej bli orsaken till ett apoplektiskt anfall.

— Nu skall vi höra vad fruntimmerna utan

13. — Wägner, Pennskaftet.