194
manfolk säger om den saken, tänkte Pennskaftet och styrde mot ett par gamla fröknar, som sutto med var sin virkning invid stora gången. Vid blotta ordet rösträtt började de fräsa och spotta som onda katter, och Pennskaftet kunde icke neka sig att stanna kvar och få dem att argumentera. Men de vägrade att inlåta sig i samtal med flickan, de vände sig uteslutande till varandra: — Sådana ohyfsade, fräcka slynor, Amalia. — Ja, kära Sofie, de skyr ingenting för att göra sig märkvärdiga. Det skulle ha varit i vår ungdom, då hade nog mamsell fått den rätta behandlingen. Och inte går hon heller och låter oss vara i fred, vi skall ropa på polis.
— Det kan jag göra, sade Pennskaftet tjänstaktigt, är det någon särskild polis, eller gör det detsamma?
Ett högröstat sällskap strök förbi Berns, och någon frågade Pennskaftet: — Vad är det för en tidning?
— Rösträtt för kvinnor, svarade Pennskaftet stadigt. Flickorna började gapskratta: — Vi röstar på karlarna, sade de.
— Damerna kan ju inte ens det, svarade Pennskaftet saktmodigt.
— Jo, det kan vi visst det, och det blev ett förfärligt skratt och många vitsar, för vilka dock Pennskaftet var utom räckhåll.
När hon kom ut igen, fick hon se fru Kjell på
