Sida:Pennskaftet 1926.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

195

något avstånd och med en suck av lättnad gick hon mot henne: — Vet ni, sade hon, jag blev så rörd, när jag fick se en riktig rösträttskvinna, att jag fick tårarna i ögonen.

— Man blir alltmera rörd över rösträttskvinnorna ju längre man lever, svarade fru Kjell. Men kom så går vi och får var sin ny tidningsbunt.

De voro de första att välkomnas av Jane Horneman och lämna av sina kassor, men inom kort samlades hela den första avdelningen av tidningsförsäljare.

— Nu står jag inte ut mer, sade Cecilia. Hon såg blek och trött ut.

— Ja, men var det inte roligt? sade Ester Henning. Vad ger ni mig för min kusin, som jag mötte och försökte övertala att komma på mötet i morgon kväll, hon vill gärna ha namn om sig att vara intresserad och följa med, så jag trodde det skulle gå. »Ja, snälla du, det skulle nog vara så roligt, men jag har omöjligt inte tid, jag har så mycket att göra.» Jag blev plötsligt rädd, att det var något man måste ha färdigt i hushållet just vid denna tiden på året, så jag frågade vad det var: »Du har ju barnen på landet, skall du byta jungfrur?»

»Nej då, men ser du det är saker, som man inte kan sätta jungfrurna till. Jag blev allt oroligare: »Vad då?» »Jo, jag har börjat ett nytt arbete och hyr tapisserimönstret.» »Ja, då förstår jag», svarade jag, men vad säger ni, flickor,