Sida:Pennskaftet 1926.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

196

ett mönster kostar tio öre per dag, man skulle tro det var lögn?

— Nu tror jag vad som helst, sade Pennskaftet, men jag har blivit så klok på en timme. Här går man bland sina egna, bland de upplysta och de utstötta och rätt vad det är har man glömt av den där stora muren, som man inte märker så mycket av, därför att den tiger, när den inte blir tilltalad. Men den är där allt, och det är gott att veta det.

— Som om man inte visste, smålog Jane Horneman, som var dag led smälek för sin tro bland sina egna. Om bara våra fiender bekämpade oss med skäl, men det är endast med känsla —

— Och knappt det, inföll fru Kjell. Det är av instinkt, som är sammansatt av en massa olika ingredienser, inte de bästa alltid. Fast vi skall väl rå på dem.

— Men de är så många, och vilka är vi? frågade Cecilia, litet modfälld.

— De Få som bereder vägen, och det skall gå, ty vi har den rätta kärleken, sade Ester Henning på sitt bestämda sätt.

— Å ja, vet ni, jag tyckte i alla fall att det på det hela taget var hopp om — manfolken, sade Pennskaftet eftertänksamt.