Sida:Pennskaftet 1926.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

202

vad det är ni rösträttskvinnor har att säga för er själva, och se hur ni tar er ut på nära håll.

— Det var rätt, nickade Pennskaftet, man måste följa med sin tid. Och vi är »sin tid», förstår ni. Jag fattar inte, att inte alla människor inser, att vi egentligen är ofantligt spännande, likafullt som socialisterna.

— Hur så? frågade han, road.

— Därför att om också de är mäktigare och flera, så vet man mycket mindre om oss och vad vi tänker finna på. Socialisterna har ju talt om alltsammans förut, men fråga historici om det finns några analogier till vår rörelse. Nu måste jag gå vidare, här sitter ju folk och bara hungrar efter kunskaper. Det vore gott ni bleve omvänd. Hon nickade vänligt och var hos nästa man.

Den allvarlige herrn såg efter henne.

I det där lilla näpna huvudet dolde sig alltså planer på att förändra världens utseende? Hon såg verkligen ut, som om hon inte hade tankar för annat än denna alldeles nya, roliga lek. Men kvinnans egentliga bestämmelse då? tänkte han förbryllad. När älskar en sådan kvinna, när har hon tid med oss, med vår glädje, med våra sorger, vår mat och våra strumpor? Det var visserligen sant, att det är, när de älska, männen allra mest tro sig skickade att förändra världens utseende, men icke kunde det vara detsamma med kvinnan?

Pennskaftet gick emellertid från bänk till bänk och gjorde stor lycka, men allt medan hon sålde,