Sida:Pennskaftet 1926.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

203

räknade, växlade pengar och agiterade med oförtrutet nit, kastade hon ständiga snabba blickar mot dörren, som stod öppen ut åt det fria.

Ju närmare klockan blev åtta, ju mera tankspridd blev hon, och när hennes tidningar och broschyrer gått åt till sista numret, skaffade hon sig icke nya förråd, som man kunde väntat av henne, utan ställde sig mot en vägg och såg oavlåtligt ut över publiken, som börjat tätna med huvud vid huvud i bänkraderna. Varje manlig gestalt, som avtecknade sig mot den ljusa kvällshimmeln i dörröppningen, var skam till sägandes föremål för hennes spända intresse.

Hon tittade oupphörligt på klockan och drog allt tätare ihop ögonbrynen, seså, nu steg generalen upp i talarstolen. Men med ens strålade hon i fullt solsken, drog en suck av lättnad och gick bort och satte sig vid referentbordet.

— Nå, gudskelov, det var Dick, som äntligen infunnit sig. Hon hade sett en skymt av honom, och de hade växlat en blick över tusen rösträttskvinnors huvuden.

Generalen hade efter ett par hälsningsord lämnat ordet åt sin bror, bankdirektören, som plötsligt och till allas stora förvåning, allas utom en, erbjudit sig att tala i afton. Men ännu hade Pennskaftet icke lyckats att samla sig till uppmärksamhet för vad han sade, och när hon vaknade upp till sina plikter mot Frisinnade Morgontidningen, var talaren redan inne i sin tankegång.