Sida:Pennskaftet 1926.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

222

först tänka det, och sedan se hur det blir som man tänkt. När vi skall bygga, vill jag själv gräva grund i jorden, jag vill hugga timret, jag vill lägga stock på stock, jag vill se hur det höjer sig, och vi skall glädjas åt var tum. Jag vill resa takställningen och själv sätta kransen i toppen, men du skall ha bundit den. Sedan vill jag gå och syssla med det, och inte en spik skall man slå i, utan att jag vet om det. Och för var kväll skall du gå med mig, och vi skall se hur det alltmer blir för folk att bo i, för oss, du och jag, och bättre hus skall icke finnas.

— Älskade, sade Pennskaftet, gripen över detta långa tal, älskade, vårt hem — — —

Hon kände ett obestämt missnöje med sig själv, som varit så upptagen av sitt, när han talat om deras hem intill livets slut. Under ett enda ögonblick skymtade något för hennes unga, klara blick, något, som hon aldrig oroats av förut: aningen om en konflikt, för vilken det annars icke fanns rum i hennes distinkta, något schematiska livsförklaring.

Men Dick fortsatte att berätta och att lägga råd för framtiden, och snart var hon endast Dicks älskade, som gjorde sig hemmastadd i det hem hans tankar timrade åt henne.