Sida:Pennskaftet 1926.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

228

är litet oförstående och likgiltig, man skulle kunna säga hårdhjärtad, men mödan och lidandet, som lär människorna att veta hut, har aldrig blivit henne förunnade, hon förefaller litet tom och slö, men Gud gav henne icke ett mål att leva för och tände ingen eld i hennes bröst.

Kan du se mig mitt upp i detta, dömd till att hålla balansen mellan baronen, som uppvaktar mig — och nu först förstår jag alldeles hans oövervinnliga förvåning över mig — och damerna, som har tålamod med mig endast emedan de är så väluppfostrade, men som ser ut, som väntade de, att denna underliga insekt plötsligt skulle breda ut vingarna och flyga runt bordet eller uppge några egendomliga läten. Det var i alla fall endast gumman, som blev hemma, när det blev tid att gå till mötet. Ryktet om att FKPR beskyddades från slottet hade redan spritt sig i samhället, och det var fullt av folk, då vi kom in. Jag förmodar, att vi väckte en oerhörd sensation, men jag var så rädd, att jag varken såg eller hörde. Jag läste emellertid snällt upp mitt föredrag, och vad det handlade om behöver jag inte säga dig, som förhört mig på det, till dess att du kunde det bättre än jag. Baronen tog upp applåderna, som naturligtvis blev hjärtliga, och jag var glad som en skolflicka, som fått flytta utan villkor.

Sedan skulle turen komma till riksdagsmannakandidaterna; valkretsens gamle myndige innehavare hade emellertid icke infunnit sig, varför