243
Dicks dörr för honom. Hon gick och tänkte därpå nu upp genom Roslagsgatan, det var lättare att vara ond, då glömde man ett ögonblick, att man var den olyckligaste i världen.
Doktorn kommer in, han ser på henne.
— Såå? säger han.
— Skynda er, svarar hon hett.
Han tar långsamt av sig rocken.
— Är fröken kanske syster till arkitekten?
— Nej, svarar hon, och hennes röst är vass som en kniv, Dick, som ligger där inne känner inte igen den och spritter till, nej, jag är hans älskarinna, men så kom då, han kan dö, har ni inte förstått det?
Doktorn går då äntligen ett par steg mot dörren, så att ljuset från Dicks rum faller på hans ansikte.
— Nå det må jag säga, och han ler försmädligt.
Pennskaftet står med armarna ner efter sidorna och hårt knutna händer, mycket hårt knutna händer.
— Doktorn gjorde inte så mycket omständigheter den natten, då ni stod utanför min port och skakade i järngallret, för att förmå mig att släppa in er till mig, säger hon och går före honom in i rummet.
Så långt kunde hon ännu våga att tänka, men där försökte hon stanna. Det var dock alltför förfärligt att erinra sig, hur, när doktorn ställt diagnosen, han, för att hämnas på flickan, erbjöd sig att själv telegrafera till Dicks anhöriga, och hur Dick
