255
och hälsat, som om det varit den naturligaste sak i världen, att hon besökt Dick.
— Vem tror mor det är? frågade flickan.
— Jag skall fråga Fredrik, svarade modern icke utan värdighet. Fredrik, vem var det fruntimret?
— Det var en rösträttskvinna, svarade Dick, som såg helt upplivad och mycket förströdd ut.
Modern rätade på sig: — Det får jag säga var mycket märkvärdigt.
— Å, vet mor, sade flickan, som under fem veckors vistelse i huvudstaden börjat bryta skarpt på stockholmska, så märkvärdigt tycker jag inte, för jag har hört sägas, att de skall leva alldeles à la Strindberg.
Hon hade icke sett, hur Dick rest sig upp i sängen.
— Du kunde tacka din Gud, om du vore som en av dem, sade han allvarligt, och om du understår dig att säga ett enda ord till om dem, som jag har hedern att kalla mina vänner — — —
De båda kvinnorna utbytte en blick: inte ens deras Fredrik hade tydligen kommit oskadd ur alla de farligheter, varpå Stockholm var så rikt.
— Jag tror jag måste tala med dig, Fredrik, sade hans mor i allvarlig ton.
Dick suckade, han var inte van vid moralpredikningar av något slag, men han var van vid Pennskaftet, bortskämd av hennes ömhet.
Det visade sig nu, att Dicks värdinna gjort antydningar om en ung dam, som förr brukade
