256
besöka arkitekten så gott som dagligen, »men sen frun kom, bara telefonerade hon».
— Är det sant, Fredrik? sade gumman, där hon satt rak på sin stol, ännu med psalmboken i handen och hatten på.
— Ja, mor, men du kan inte tro — — —
— Rätt är rätt och synd är synd, avklippte modern kort, och jag hade trott, att du skulle lärt bättre.
— Mor kan inte tro, vad vi håller mycket av varandra, började Dick blygt.
Det pinade honom outsägligt att tala om Pennskaftet med modern.
Gumman låtsade, som om hon inte hört.
— Det vore ju gott, om du kunde få dig ett ordentligt levebröd och gifta dig, sade hon.
Dick blev med ens själaglad, han hade icke trott, att modern skulle se så klokt och försonligt på saken.
— Ja, vi önskar ingenting högre, sade han glatt.
Gumman stramade till borta på stolen.
— Om nu någon hederlig flicka vill ha dig, sade hon.
— Vad menar mor? frågade Dick förvirrad, vi har ju, jag — — —
— Jag sade en hederlig flicka, hörde du ju.
Dick var van vid Pennskaftet och hennes vänner, vilka höllo kvinnornas solidaritet och lojalitet mot varandra för ett av de främsta buden. Hans själ fylldes av bitterhet och blygsel, när han hörde
