Sida:Pennskaftet 1926.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

29

— — — nej, gör inte det — — —

— — — men charm, kan ju få vad som helst av en man och så långt kommer man aldrig med rösträtt. Tänk vad det är stort att vara kvinna — Pennskaftet betraktade hennes figur och nickade instämmande — och känna kvinnlighetens makt över männen. Jag tror att männen skulle förakta mig, om jag började trotsa mig till rösträtt.

— Det tror jag också, sade Pennskaftet.

— Men varför bråkar de så mycket om rösträtt — samtalet hade nu blivit allmänt även vid nedre bordsändan — de får ju rösta på riksdagsman, eller hur, mamma? sade textilflickan.

— Det vet jag inte, sade den tillfrågade. Vi har gudskelov varit för lyckligt gifta i vårt samhälle för att ha håg att bilda några rösträttsföreningar. Vad skall kvinnorna med rösträtt för resten? Ställning i samhället har vi gudilov genom våra män, inflytande har vi indirekt genom våra söner, om vi vill ha det, och till att sköta våra affärer ha vi våra snälla bankdirektörer. Det finns för övrigt så många utmärkta män i första kammaren, som Gud givit gåvan att styra landet, och dem ger jag hädanefter som hittills min tysta röst.

Med dessa ord reste hon sig från bordet och seglade in i förmaket, där nu alla försökte att känna sig hemmastadda bland de skrikande och obekväma möblerna, som utgåvos för att vara allmogestil.

På Pennskaftet utövade dock rummet en