Sida:Pennskaftet 1926.djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

265

— Vi förstår, sade Ester Henning med ett leende.

— Nå, gudskelov, sade Anna Gylling med en djup suck av lättnad, så är hon ändå inte så olycklig, som jag hade tänkt mig.

Kerstin såg osäker från den ena till den andra.

— Så får vi se till, hur vi bäst kan hålla Cecilia om ryggen, sade Ester Henning eftersinnande.

— Nu vet jag, att somliga av er kommer att förakta mig för tid och evighet, började Jane, och tårarna kommo henne i ögonen, men jag tror, att vi inte kan göra Cecilia eller rörelsen en bättre tjänst än att avstå från hennes kandidatur just nu. Gör man det, kommer Adrian att tiga — — —

— Jaså det tror du? Anna Gylling skrattade.

— I motsatt fall, kommer hon att sprida historien för alla vindar för att göra henne omöjlig vid valet.

— Jag tycker det vore blodig synd, sade Anna Gylling och skrattade på nytt, att försumma detta tillfälle att få en måttstock på vår förenings moraliska nivå. Det är nu min mening.

— Ja, sade Jane Horneman upprörd, hon kan ju bli vald, och då kommer jag att av min familj få höra, att vi lägger oss vinn om att välja in lättfärdiga kvinnor i styrelsen, och sen kommer detsamma att sägas vid behandlingen av saken i riksdagen, om inte i första kammaren så i dess press. Jag talar som en bracka, men jag vet, att också en bracka stundom kan ha rätt.