Sida:Pennskaftet 1926.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

30

stisk tjusning, sedan hon kommit underfund med att interiören, kall, fordrande och tom som den var, med det lilla tillägg av slamsighet och oredlighet, som de fula och krafsiga prydnadsföremålen erbjödo, omedvetet hade blivit en bild av pensionatets ägarinna, hennes själs begränsning uppenbarad i möbler, dess jämmerlighet röjd av blomstervaser. Cecilia däremot, för vilken denna hemliga och elaka glädje var fördold, hatade rummet från första stunden, och ämnade skynda in till sig, men stannade, då hon hörde Pennskaftet, som tydligen ej fått på långt när nog av gräl, vårdslöst slunga brandfacklan:

— Ni skulle ha varit med på rösträttsmötet i går afton!

Resan stod plötsligt för henne, hennes löfte till Ester Henning, vad hon ändå var ohjälpligt slö och glömsk.

— Och jag som inte kom ihåg, att jag skulle gå dit, utbrast hon ofrivilligt.

Pennskaftet betraktade henne med samma tankfulla uppmärksamhet som förut.

— Är ni rösträttskvinna?

— Ack nej, sade Cecilia, men jag hade lovat att försöka göra dem en tjänst och nu, tänk, svek jag ändå mitt löfte.

— Fega och opålitliga är de också, konstaterade redaktören i en högljudd viskning, avsedd för författarinnan, men hörd av hela rummet. De förnekar sin tro för judarnas rädslas skull.