Sida:Pennskaftet 1926.djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

273

ledare, när man visste med sig, att varje åtgärd, som företogs på ens ansvar, dock var en bit av kvinnorörelsens historia. Till slut funderade hon sig alldeles förkrossad, det var endast Ester Hennings resoluta: »vi har ingen bättre», som bestämde henne.

Valen stodo först på föredragningslistan. Styrelsemedlemmarna skulle kvarstå, så när som på en, man hade alltså endast en plats att besätta. När det kom till nämnandet av kandidater, reste sig Kerstin Vallmark och fröken Adrian samtidigt upp, men Kerstin hade i förväg antecknat sitt namn hos ordföranden, varför hon fick ordet först. Hon talade för Cecilias kandidatur med en värme och en mångordighet, som kom Cecilia att se upp och för första gången undra om hennes val på något sätt var hotat.

Så fort hon slutat, reste sig fröken Adrian, darrande på rösten av förargelse och nitälskan. Hon nämnde i sin tur en motkandidat, som hon förstod att förorda så, att ingen kunde undgå att begripa, hurusom hon enligt hennes mening hade alla de egenskaper Cecilia saknade: gott rykte, fast karaktär, oförvitlighet. Hennes vrede, hennes fruktan att trots allt misslyckas, föranledde henne att gå längre än hon avsett. Hon förstod, att hon ställt till en skandal, vars like aldrig förekommit på ett årsmöte, men hon satte sig ner med det stolta medvetandet, att hon gjort sin plikt.

Pennskaftet satt och stirrade oavvänt på henne,

18. — Wägner, Pennskaftet.