Sida:Pennskaftet 1926.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

274

utan att bry sig om att fröken Adrian till slut märkte det och reagerade.

— Vad tror du kan vara förklaringen till hennes uppförande? viskade hon darrande av vrede till Anna Gylling, som satt i närheten. Är det hennes manfolk, som varit så få och fåniga?

— Det är just likt en liten bortskämd flicka som du att genast komma med det, viskade Adrian tillbaka. Så lätt löser du nog inte den gåta, som bor i det Adrianska psyket.

— Det kan hända, att jag är en liten bortskämd flicka, och jag misstror alltid dem, som är sedliga med flit, envisades Pennskaftet.

— Det ligger nära till hands, svarade Anna, men på bottnen av deras oklara själar under all avundsjuka och viktighet ligger nog en aning om att där är en av kvinnopsykets landvinningar genom århundraden, som inte får förloras. De vill till varje pris vara rena.

— Herregud, vem vill inte det, sade Pennskaftet otåligt, endast man tänker inte så mycket på sånt.

— Du är mycket duktig, Pennskaft, svarade Anna, men du är fasligt ung. Ser du, nu Adrian, nej, inte precis Adrian, ty hon är elak, men du kan tänka dig någon med hennes uppfattning, som är en präktig och älskvärd människa, godhjärtad och allt vad du vill. Hon har lärt sig att vörda formerna som de enda, som kan rymma ett sedligt innehåll. De är för henne tecknet på den »höga ställning som kvinnan alltjämt intagit vid mannens