31
Cecilia drog för första gången på munnen — och Pennskaftet iakttog det med stolthet — åt tanken att hon skulle förneka något som helst av rädsla för redaktör Jessen. Och för att inte ge sig sken av att fly ändrade hon plan och slog sig ner med en kopp kaffe.
Kamrern sökte för andra gången att leda in samtalet på mera neutral mark: — Nå, kära Pennskaft, sade han, har ni haft mycket att göra i dag? Vad har ni intervjuat för ett stackars offer?
— Kära kamrer, sade Pennskaftet i samma ton, det kan vara sorgligt ändå, utan att jag behöver tala om det. Ni kan ju läsa det på rakstugan i morgon.
— Får vi också en skildring av slagsmålet på Tegnérgatan? frågade skåningen spydigt.
— Det antar jag, att ni alla redan fått, svarade Pennskaftet, som mycket väl sett skåningen, fast han icke märkt det. Men, o, ni skulle få en, en, som ni inte drömt om, ifall jag kunde skriva, som jag en dag skall kunna. En liten, mycket knuten hand lades på bordet.
— Berätta oss i alla fall, Pennskaft, sade kamrern, och som kamrern var den ende, som höll henne om ryggen på pensionatet, lydde hon.
— När jag kom med spårvagnen, såg jag en flicka, som kom alldeles blodig flygande ur en port på Badstugatan och sprang neråt Tegnérgatan. Jag hoppade ur förstås — vid »förstås» fnissade halva sällskapet — och fick se hennes
