45
inte mycket på, hon tänkte på de svenska stationsinspektorernas bostadsförmåner.
— Vore det inte härligt, sade Pennskaftet enträget, när ni kom hem från arbetet att få stänga er ensamma dörr och bli mottagen av en slav, med vilken ni inte behövde byta ord, endast säga: Giv mig mitt varma vatten och sätt fram middagen, Stina.
— Det är verkligen något, som aldrig fallit mig in, sade Cecilia, som nu åter började bli en smula intresserad. Jag hade ju också länge mitt föräldrahem i Stockholm.
— Dess mer hade ni behövt ett eget, sade Pennskaftet bestämt. Men, ni har förstås tänkt, att det var den ensamma kvinnans plikt att göra allt så vidrigt för sig som möjligt.
— Jag tänkte, det kunde göra just detsamma, sedan ändå — — —
— Ja, se, där ha vi det, min mamma är likadan. Och så är det just tvärtom. Kära, inte behöver den, som är lycklig, sina älsklingsrätter, inte behöver den fred och hänsyn och kaffe på sängen! Men den, för vilken livet blivit »de återstående åren», jag säger alltid det till min mamma, den kan dra de mest hemlighetsfulla njutningar utav livets mer blygsamma komfort, bara den inriktar sig på att göra det. Men framför allt behöver den en skyddad plats att kräkas på.
Cecilia såg upp, bländad av så mycken visdom från så unga läppar.
