8
samtidigt ett slags moderlig stolthet, och mycken önskan att tacka så, att hon, som reste, skulle minnas det. Avskedstagandet gick omständligt laget runt, därpå utbragte en manlig stämma, antagligen länsmannens, ett »leve för kvinnan i doktor Hennings person», det hurrades entusiastiskt och så upp på tåget, ty nu blåste stationsinspektoren, med en ursäktande handrörelse mot samhällets gäst, »han var ju tvungen att göra det». Gåtan var nu löst, doktor Ester Henning undervisade nämligen i hygien vid den skola, där Cecilia var lärarinna i språk, och de hade någon gång mötts i korridorer och vid kollegier. Ingenting var därför naturligare än att Cecilia hjälpte henne att få upp kupédörren och att plocka upp blommorna, varav hälften lågo tappade ute i korridoren. Annars hade hon under alla år de arbetat tillsammans aldrig gjort något försök att närma sig doktorn, som hon betraktade ungefär som krymplingen ser på den, som har alla sina lemmar i behåll. Själva hennes spänstighet, hennes klara stämma och klara skratt, hennes friska färg och — som Cecilia tyckte — av alla sorger ofördunklade bruna ögon irriterade henne. Doktorn å sin sida hade alltid varit för mycket i farten, haft för mycket att tänka på för att ge akt på den stillsammaste och mest otillgängliga av alla lärarinnorna i skolan, men vid detta oväntade sammanträffande och med perspektivet av flera timmars resa framför sig, nickade hon strålande vänligt över hyllningsblommorna från
