Hoppa till innehållet

Sida:Pennskaftet 1926.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

59

Elsa och Greta, hans systrar, ha gjort något sådant. Han ertappade sig med att för första gången i sitt liv känna stolthet över deras omätliga oskuld.

— Varför skall ni ta allt så förbannat allvarligt, sade han, gör inte så många omvägar utan lägg bort den där förfärligt energiska och uppfostrande minen och var er själv. Man säger — Pennskaftet drog litet vemodigt på munnen — att ni brukar vara glad och pigg. Kanske ni tror, att jag är något helgon, men det är jag inte, fast jag är från landet.

— Då passar vi inte alls ihop, men middagen blir inte så dyr, att det gör något, sade Pennskaftet. Var icke det väl, att vi kom underfund med detta, innan vi till exempel for till Nynäs tillsammans eller gick på teatern? För jag tycker om helgon, men glada.

— Och litet skenheliga, försökte han och tyckte, att han givit ett lysande prov på sitt skarpsinne, efter allt det ovett han fått för sin enfald.

— Tycker ni, att jag är skenhelig? frågade hon.

— Åja, kanske litet, sade han, men det är mycket klädsamt hos er.

Pennskaftet suckade.

— Jaså, det är resultatet av att jag på ett artigt och lojalt sätt velat låta er förstå, att man inte löser säsongkort till mig, som till operan eller varmbad. Och jag säger det ju inte till er utan skäl, som ni nog vet.

Han svarade, att det visste han visst inte, det var