Sida:Pennskaftet 1926.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

65

den och akta den lika högt, som om den aldrig blivit förkastad eller mera. Naturligtvis kan jag gå till botten med min kärlek, som kaptenen med sitt skepp, men om jag inte gör det, så ämnar jag inte låta någon förklara mig ovärdig att vidare föra fartyg bara för det, att det som jag hade sjönk. Om jag kände till er arkitektterminologi, så skulle jag använda den, och då kanske ni begrepe mig bättre.

— Å, jag förstår kanske, sade han, jag bara undrar hur det skall gå er, när ni börjar leva efter er moral. Men jag förstår inte en sak. Vad menar då ni på ert språk med att »falla»?

— Jo, sade hon, nu ivrig och upprörd, det är mycket lätt sagt. Faller, det gör jag, då jag försöker krångla mig till kärlek för billigare pris, när jag värderar mig själv så litet, att jag lämnar ut mig, utan att vilja ge allt vad jag kan och utan att fordra detsamma tillbaka. Man säger, att det finns en frestelse för kvinnor, dem ingen begär, att förödmjuka sig och tigga eller att ta emot allmosor utan att låtsas märka, att de ges med förakt. Men den dagen, då jag står där med min dubbelhaka och en längtan inom mig, som inte svarar mot mitt yttre, och jag känner, att om jag levde, frestelsen skulle bli mig alltför stark, då skjuter jag mig. Är det något mera ni vill veta? Hon gick ett par steg mot kajen, där det kvällsdunkla vattnet virvlade förbi på väg mot havet.

Han tog henne i armen i simulerad förskräckelse.


5. — Wägner, Pennskaftet.