Sida:Pennskaftet 1926.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

66

— Å, Var nu inte rädd, sade hon med munter röst Ser jag ut, som jag inte kunde bli — — — Hon bröt av, ty det passade möjligen inte att säga: älskad.

— Nej då, visst inte, sade han med uppriktig övertygelse.

— Jag har visst förefallit er mycket — — — han visste inte vad han skulle säga — Okunnig, ifyllde hon med ett litet leende. Men det är ju inte så märkvärdigt.

— Jag är glad i alla fall, att ni kom underfund med vad jag gick och tänkte, för annars hade ni väl inte talat till mig som ni nu gjorde, eller hur?

— Jag vet inte, sade hon, jag har kommit underfund med så många, men detta har jag aldrig sagt förr. Jag tror inte, att jag gjort det riktigt klart för mig själv förr, jag har bara gått och vetat det i mitt hjärta.

— Ni har talat till mig mycket mer än jag kunnat begära, sade han efter det de vänt inåt staden och gått tysta flera minuter. Men om jag frågar er en sak, får ni inte bli ond. Det är inte av oförskämdhet. Säg, har ni — har ni — — — själv — — —?

— Nej, aldrig, svarade hon.


Spårvagnarna hade slutat, och det strömmande regnet hade gjort gatorna tomma och tunga att gå, då Pennskaftet vandrade hem från sin redaktion den kvällen. Hon travade på det fortaste hon