Sida:Pennskaftet 1926.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

79

— Nej, men mitt matematiska sinne. Man bör naturligtvis alltid gå den kortaste vägen mellan två punkter, ifall man nu en gång skall gå.

— Vi måste nå målet, om vägen är kort eller lång, avgjorde Ester Henning med en bestämdhet, som icke lät sig motsägas. Anna Gylling log men teg, och man arbetade en stund under tystnad.

Men så rycktes dörren upp med full fart och något mycket litet och smalt och brådskande kom in.

— Ännu en historisk person, anmärkte Anna Gylling och man började skratta, ty den nykomna hade föga gemensamt med den föreställning man gör sig om historiska personer. Håret hängde trött kring ett magert fågelansikte, som på en gång verkade ungt och mycket förbrukat, själva hennes kläder sågo utarbetade ut och kängorna buro märken av att ha fått arbeta på övertid.

Fru Horneman reste sig ögonblickligen och hjälpte den nykomna av med kappan, en artighet, som förvånade Cecilia, men tydligen ingen annan.

— Jag har sökt ut en sådan trevlig och billig dräkt åt dig, sade hon glatt, vi skall prova den i morgon, om du har tid, och hatten har jag redan klätt färdig, den kan du hämta på samma gång, du behöver den verkligen.

— Du är storartad som vanligt, men det där är för världsligt för mig nu, sade den nykomna, sedan hon skakat hand med kamraterna och presenterats för Cecilia som Dragarlagets bästa