Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

96

"Din spira, dyre Kung! det svenska snillet manar.
Det ser en klarnad luft, där nyss en dimma var.
I farten till sin höjd, dit själf Du vägen banar,
        då Du Maroner danar,
        det Dig till skyddsgud har.

Som plantan i sin vår, då solen henne hägnar,
får af ett fruktbart fält sin näring och sin saft,
så snillets späda lif, hvars vård en Gustaf ägnar,
        sig åt en himmel fägnar
        af lika artad kraft.

Det är Ditt verk, min Kung, att ädla yrken lifvas,
att gnistor lysa än af Svenskars vett och dygd.
Det deras täflan blir att visa, hur de trifvas,
        hur högt de kunna drifvas,
        när Gustaf ger dem skygd.

Här öppnas nu ett fält, som förr fått intet bära.
En morgonrodnad syns, som bådar ljus och dag.
Ju högre solen ses, ju mer skall snillet lära
        att teckna Gustafs ära
        med mera starka drag."

Då det säkerligen kan intressera läsaren att äfven få del af denna vår första operas innehåll, vill jag i korthet meddela detsamma. Pelée, den franska formen för Pelevs, konung i Tessalien, har fattat tycke för hafsgudinnan Thetis, men fruktar för sina medtäflare Jupiter och Neptunus, hvilka äfven ägna henne sin hyllning. Hon uppmuntrar Pelée och försäkrar honom om sin trohet:

"En eldad kärlek aldrig bäfvar.
Han alla faror genomgår.
Af tvång han ofta styrka får.
Ett hjärta, där hans värma rår,
mot alla hinder dristigt sträfvar.