Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

100

Neptunus upplyfter nu ett täcke på sin vagn och visar den där hvilande Pelées tillstånd. Thetis gripes härvid af förtviflan, och Neptunus deltager ädelmodigt i hennes sorg och påkallar Kärlekens bistånd: "Kom Kärlek! med din kraft att hennes smärta lindra." Kärleken inträder ånyo och återskänker med sin fackla lif och krafter åt Pelée. Neptunus afstår från sin önskan till förmån för Pelée, och då Jupiter får höra oraklets lydelse, anser han klokast att äfven uppge sin rätt af fruktan att få en son, som skulle bli mäktigare än han själf:

"Lef lyckligt, sälla par! lef Thetis med Pelée!
Du, himlens gudafolk! du, jordens gudaskara!
        I skolen glada vittnen vara,
då dessa nu hvarann sin hand, sitt hjärta ge."

Härpå fira gudarna tillsammans föreningen mellan Thetis och Pelée:

"Hvar något sådant finns, som pryder dessa tider,
hvar någon urbild ges, som denna bildning har,
det gudars omsorg blir, då detta hjärta lider,
att af dess egen dygd bereda dess försvar."

Efter en af gudarna och gudinnorna utförd sirlig balett faller slutligen ridån för sista gången.

Hur illusoriskt framställningen verkade på ofördärfvade sinnen, kan följande episod från den aftonen intyga. Första aktens effektfulla slutscener försiggingo. Jupiter hade nyss i sin vrede utslungat sina hotelser mot Neptunus, och Eolus på öfvergudens befallning frammanat elementernas raseri. Hela scenen insvepes i mörker, stormen ryter,