Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

118

Den sax, som var ditt släp så nära,
har redan fallit ur min hand.
Du nekar mig de sällas land;
ack, hur du kan en själ förfära!
Hör upp att så förgrymma dig!
Jag andra tankar fått. — Din styfkjol vare ära:
Må han i vidd och bredd alltmer föröka sig,
och måtte du ditt släp i evighet få bära!"

Vi ha emellertid alls intet skäl att förhäfva oss öfver den tidens sätt att kostymera sig, ty så sent som 1862, då Gounods "Faust" sattes upp på Kungliga operan, uppträdde Margareta i stor krinolin, och tre år senare vandrade Sigrid den fagra öfver scenen klädd i en rätt försvarlig eller snarare oförsvarlig styfkjol. Och ännu i våra dagar kan det emellanåt vara både si och så med den historiska tidstroheten.

*              *
*


Konungen, som aldrig öfvergifvit tanken på upprättandet af en svensk talscen, lät i januari 1774 hofvets medlemmar med hertig Karl i spetsen på rikssalen uppföra Voltaires "Zayr" i öfversättning af den lärde magister Erik af Sotberg för att utröna svenska språkets lämplighet för scenen.Anm Pjäsen gafs trenne gånger. Första gången för tre hundra inbjudna, hvaribland äfven sådana som stodo utom hofvet, andra gången endast för det kungliga huset och några få utvalda. "Detta var, säger Gjörwell, en slags representation académique, hvarvid man granskade allt hvad till språket och spelet