Svenska teatern/Anmärkningar och tillägg del 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Svenska teatern under Gustaf III:s dagar
Svenska teatern : några anteckningar
1. Under gustavianska tidehvarfvet jämte en återblick på dess tidigare öden
av Nils Personne

Anmärkningar och tillägg
Del 2  →


[ 268 ]

ANMÄRKNINGAR OCH TILLÄGG

Sid. 15.

Det finnes ännu kvar från förra hälften af elfvahundratalet ett drama, det så kallade "Adamsspelet", som genom sina scenanvisningar ger oss ett godt begrepp om den dåtida skådespelarkonsten. Framför den mellersta kyrkporten uppställdes en predikstol, från hvilken en präst ledde spelet. Nedanför predikstolen stod en bänk, från hvilken profeterna i dramats tredje afdelning utsade sina vittnesbörd om Kristus. Till venster stod en annan bänk, där judarnes skriftlärda sutto. Till höger om kyrkan var en ställning uppförd, som föreställde paradiset. Beträffande detta står skrifvet: "Paradiset bör uppbyggas på ett fullt synligt ställe och omges med draperier och sidengardiner så anordnade, att de personer, som befinna sig i paradiset, icke kunna ses längre ner än till axlarna. Här skall man skåda välluktande blommor och buskar, här skola finnas åtskilliga träd, på hvilka frukter hänga, så att stället må förefalla mycket behagligt (ut amenissimus locus videatur)". Dramat börjar med, att ur kyrkan framträder en hvitklädd skepnad, som föreställer Gud. Adam i röd tunika och Eva i en hvit kvinnodräkt med en hvit silkesslöja om hufvudet ställa sig framför honom. "Adam, säger scenanvisningen, bör vara väl inöfvad i när han skall tala, så att han icke kommer för tidigt, icke heller för sent. Icke allenast han utan alla de spelande måste väl inöfvas att tala lugnt och att göra passande rörelser till hvad de säga. De få icke tillägga eller utelämna någon stafvelse i versen, utan alla skola tala tydligt och säga i följd allt hvad som skall sägas. Hvar gång någon talar om paradiset, bör han se ditåt och peka på det med handen." [ 269 ]Gruppen står en stund orörlig, medan prästen från predikstolen läser upp skapelsehistorien ur första Moses' bok. Inifrån kyrkan svarar en kör, som äfven beskrifver skapelsen. Gud uppmanar nu människorna att vara honom undergifna och anvisar dem paradiset till vistelseort, men han förbjuder dem att röra vid kunskapens träd. Adam svarar ödmjukt. Gud återvänder in i kyrkan, och Adam och Eva fröjda sig i lustgården. Nu komma djäflarna fram. Till venster om kyrkan befann sig helvetet i form af ett fyrkantigt torn med ett drakhufvud till ingång. Djäflarnas öfverhufvud, Satan, inlåter sig i samtal med Adam, men denne svarar endast enstafvigt och tillbakavisar hans frestelser. Satan måste med oförrättadt ärende vända åter, men efter en lång rådplägning med de sina kommer han tillbaka och söker i stället förleda Eva. Och nu följer den berömdaste scenen i stycket. Satan angriper alla hennes svaga sidor, prisar hennes skönhet, smickrar hennes fåfänga och förtalar Adam. "Du är en späd och vek varelse, säger han, friskare än rosen, hvitare än kristallen och snön, som breder sig i dalen. Du törstar efter ömhet och Adam är hårdhjärtad, men du är förståndigare än han och har långt större omdömesförmåga. Han gjorde klokt i att förlita sig på dig." Slutligen väcker han hennes nyfikenhet och framhåller fruktens godhet. Under det Eva begärligt stirrar på äpplet, "slingrar sig en konstgjord orm upp längs stammen på kunskapens träd. Eva närmar sig och lutar örat intill den liksom för att inhämta dess råd. Därpå tar hon frukten och ger den till Adam". Sedan Adam ätit, erkänner han strax sin synd och ångrar sig. De gömma sig bakom draperierna och utbyta sina rika dräkter mot fattigmans paltor, på hvilka man naivt nog fastsytt fikonlöf (consutas foliis). Han jämrar sig och profeterar därunder om Kristi ankomst. Kyrkokören höres, och Gud synes i vredesmod. Adam och Eva fördrifvas ur paradiset, och en ängel, hvars buktande klinga antyder, att den är ett flammande [ 270 ]svärd, ställes att vakta ingången. Därefter följer ett stumt spel, hvilket på följande sätt beskrifves i scenanvisningen: "De gå långt bort från paradiset och sätta sig ner, sorgsna och förvirrade. Därpå tar Adam en hacka och Eva en kratta och börja arbeta i jorden och så säd. Därefter hvila de sig en stund, liksom om de vore uttröttade af arbetet, och deras ögon äro fulla af tårar. Tid efter annan betrakta de paradiset och slå sig för bröstet. Då kommer helt oväntadt djäfvulen och planterar törnen och tistlar på deras åker, som utgöres af några skoflar jord, hvarpå han går sin väg. När Adam och Eva återkomma till åkern och få se törnena och tistlarna, kasta de sig på marken, fattade af en våldsam bedröfvelse, och sätta sig ånyo, i det de slå sig för bröstet och på låren, sålunda uttryckande sin sorg genom sina åtbörder."

Att slå sig på låren för att uttrycka sin sorg var en för medeltiden egendomlig gest. Då kejsar Fredrik på kyrkomötet i Lyon 1245 dömdes förlustig sin krona, berättar en samtida historieskrifvare (Mathieu Paris: Historica maiorum), att hans ombud upphäfde jämrande klagorop, några slogo sig på sina lår, andra för sitt bröst, och de kunde knappast återhålla sina tårar.

Adam och Eva dö omsider, och djäflarna fängsla deras kroppar och släpa dem till helvetet, där det nu blir ett fasligt larm och tjut. En tjock rök bolmar ut från helvetestornet. Man slår kittlar och grytor emot hvarandra, och första delen af dramat slutar med ett sataniskt oväsen. Andra delen behandlar Kains och Abels historia och ändar med att djäflarna föra bort äfven dem i enlighet med kyrkans lära, att gamla testamentets personer skola i helvetets förgård afvakta Kristi ankomst. Tredje delen består af det gamla profetdramat och är i dramatiskt hänseende ointressant. Prästen uppläser från predikstolen den helige Augustinus' omvändelsepredikan till judarne. Kyrkokören svarar, och prästen framkallar profeterna i tur och [ 271 ]ordning. "De skola framträda, säger anvisningen, med värdighet och säga sin profetia med hög och tydlig röst. Först kommer Abraham, gammal, med långt skägg och höljd i en lång mantel." Efter honom komma Moses, Aron, David, Salomo och en hel mängd andra. Därefter disputeras med judarne. De motsägas och förhånas, och sist afslutas alltsammans med en predikan såsom ett vittnesbörd om dramernas kyrkliga karaktär.

Sid. 25.

Emedan himlen och paradiset alltid framställdes belägna ofvanpå en annan byggnad, till hvilka lokaler man alltså måste klifva upp på en stege, fick man sedermera vid läsningen af de gamla skådespelen genom scenanvisningarna den föreställningen att medeltidens skådebana utgjordes af tre våningar öfver hvarandra, och att den nedre föreställde helvetet, den mellersta jorden och den öfre himmelen, förbundna med hvarandra genom stegar. Ja, på grund af en vantolkning af några rader i staden Metz' krönika fantiserade man till och med ihop en skådebana, som därstädes skulle ha uppförts 1427 i icke mindre än nio våningar. Den förvillande meningen lyder "...et fut faict le paireque d'une très noble façon; car il estoit de neuf sièges de hault ainsi comme degrés tout en lentour; et par derriére estoient grands siéges et longs pour les seigneurs et pour les dames." Denna orimliga förmodan blef vida spridd genom bl. a. Devríents tyska teaterhistoria, och trots senare tiders offentliggjorda forskningar gick den envist igen ända in på detta århundrade, hos oss i lärda arbeten ännu i slutet af adertonhundratalet.

Sid. 28.

Under den senare medeltiden var narren teaterns rolighetsminister i synnerhet i England, där han förekommer oftare än hos de andra nationerna. Han var utstyrd med åsneöron och träsvärd samt roade [ 272 ]åskådarna med sina krumsprång och kvicka påhitt. I synnerhet blefvo de öfverförtjusta, när han "vig som en apa hoppade upp på djäfvulens rygg och red en tur på honom samt bearbetade honom med sitt träsvärd, tills han fick honom att vråla", såsom det heter i en beskrifning (Klein: Gesch. d. dramas). Äfven djäflarna användes såsom lustiga personer för att skrämma och roa massan. De voro iklädda en hud af varg, får, hund eller björn, djurhufvud med grinande gap och stora horn, klor på fingrarna samt en lång svans. Dessa roller voro emellertid både svåra och otrefliga nog att utföra. De anförtroddes därför vanligtvis åt de gycklare eller histrioner, som under medeltiden svärmade omkring öfverallt.

Sid. 34.

Dahlgren har i sina Anteckningar ansett Kristian Thums lön af 400 daler silfvermynt motsvara ungefär 1,064 rdr rmt, men om man tar i betraktande silfrets fallande köpkraft, torde den rätteligen böra uppskattas till närmare 5,000 kronor.

Sid. 45.

Uppgiften om David Müllster är hämtad ur Mila Hallmans "Historier från gamla Stockholm". Uppgiften om den heliga Katarinas gillestuga är hämtad från Schücks "Comoediæ suecanæ ineditæ".

Sid. 57.

De tämligen förvirrade begrepp man länge haft om de bägge Bollhusen och Lejonkulan, hvilka ständigt hopblandats, har omsider genom arkivarien Johan Flodmarks skarpsinniga undersökning numera blifvit fullkomligt utredda.

Sid. 59.

Seuerling afskaffade sittplatserna på själfva scenen redan under förra hälften af 1700-talet i svenska landsorten. [ 273 ]

Sid. 61.

Bland landsortstrupperna kunna äfven nämnas Niclas Mori med sällskap, Leonard Bähr, som 1788 spelade i Karlskrona och Kalmar, samt polacken Josef Mikaelowitz.

Sid. 74.

Tobaksfabrikören Lafont idkade kaffehusrörelse under många år i det gamla bofälliga hus i hörnet af Järntorget och Bankogränden, där sedermera Lilla bankhuset blef uppfördt.

Sid. 80.

Åtskilliga uppgifter om Lovisa Ulrika och hennes hof äro hämtade från Nils Erdmanns "De första bladen af Gustaf III:s historia".

Sid. 88.

Då Gustaf III afskedade den franska truppen, stannade flera af dess medlemmar kvar i Stockholm och uppförde emellanåt för egen räkning under ledning af skådespelaren Desroches små komedier och operetter, hvilket framgår af en annons i Allehanda för 1772: "Nästkommande måndag, som är den 19 januari öppnas det fransyska Spectaclet på vanliga stället, nämligen Bollhuset, och varder representeradt Le devin du village och La fête de l'amour: alla bägge opera comique."

Sid. 89.

Att döma af Allehandas annons den 11 mars 1772 tycks Ehrensvärds minne ha svikit honom, då han i sina fem år senare nedskrifna anteckningar uppger en annan efterpjäs. Två dagar därefter måtte ytterligare en representation ha gifvits, ty Allehanda innehåller ett tillkännagifvande, att den 13 mars skulle uppföras Marivaux' "Slafveön" samt "Den om sin lycka skrytande cavalieren" af Voltaire. Troligen fick Stenborg af gunst och nåd ge ännu ett spektakel.

[ 274 ]

Sid. 92.

År 1773 den 2 februari lät konungen genom Musikaliska akademiens dåvarande preses, excellensen grefve Düben, gifva akademien tillkänna, "att Svenska operan dädanefter komme att uppföras i Musikaliska akademiens namn; såsom hvilket icke allenast vore flerstädes utrikes brukligt, utan ock tjänte att gifva inrättningen af Operan mera anseende, samt betoge de fördomar allmänheten kunde hysa emot dem, som vid slika teatraliska öfningar sig bruka låta".

Sid. 93.

Planritningen af Bollhusteatern visar salongen delad i två delar, den nedre utmärker första raden med kungliga logen och balcon noble, den öfre andra raden. Längst till vänster leder en utbyggd trappa upp till den kungliga logen. I den stora utbyggningen åt slottssidan är längst till vänster uppgången till tredje raden, därefter två uppgångar till första raden med en trappa emellan dem till andra raden. Längst till höger synes ingången till scenen med rum till höger och vänster, som troligen tjänat till klädloger. Från första radens korridorer kom man ner till balcon noble genom tvenne trappor å ömse sidor om hoflogen. Åt gårdssidan fanns äfven en med en stor spisel försedd utbyggnad, som äfven torde begagnats till klädrum.

Sid. 104.

"Paniers" voro kjolar af tjockt tyg, som höllos styfva genom att spännas öfver ställningar af hvalfiskben.

Sid. 104.

I Paris funnos vid Operainstitutionens tillkomst 1671 inga dansöser. Abbé de Laporte berättar, att m:lles de la Fontaine och Subligny, två mycket vackra dansöser, voro de första damer, som dansade på "Académie royale de musique". Förut utfördes kvinnorollerna, [ 275 ]liksom bruket var i Italien, af utklädda karlar. Det var vid uppförandet af baletten "Kärlekens triumf" 1681, som en förändring inträffade. I denna balett, som först gafs inför konungen i Saint Germain en Laye, dansade kronprinsen och kronprinsessan, andra prinsar och prinsessor samt hofvets damer och herrar. Denna blandning af de bägge könen blef så omtyckt, att, då denna balett sedermera uppfördes på Operan, man lät dansöser uppträda, något som där ännu icke skådats. De utgjorde sedan en lång tid Operans förnämsta dragningskraft.

Sid. 118.

Vid representationen i rikssalen på konungens födelsedag den 24 januari 1774 gafs såsom efterpjäs till "Zayr" ett litet proverb dramatique, "Solen lyser för hela världen" af K. H. Flintberg. Det var författadt på hertig Karls befallning och spelades af hofvets herrar och damer. Proverbet skildrar, hur man i en skånsk landsbygd firar konungens ankomst och framvisar några bra tecknade figurer. Det gjorde mycket uppseende, och Flintberg väckte stora förhoppningar, som han dock icke infriade.

Sid. 143.

Konungen var ytterst generös mot teaterpersonalen, då den befalldes till tjänstgöring på lustslotten. Man kan få en föreställning därom genom följande pro memoria rörande "förplägning och kostpengar på kungsgårdarna för Kongl. Maj:ts kapell och opera", daterad Drottningholm den 8 augusti 1779 och undertecknad af H. F. von Düben:

l:o) Ett bord för fru Olin, i dess rum fru Augusti, kapellmästaren Uttini, Stenborg, Karsten och sekreteraren Kexél. Hvar och en får en butelj vin, men Uttini två; kaffe efter middagen och frukost i deras rum.

2:o) Ett bord för Gallodier, Marcadet, m:mes Soligny, du Tillet, m:r du Tillet, mad. Baptiste, Baptiste [ 276 ]stundom med kapellet, m:lles Lundblad, Slottsberg, Stading, m:rs Chatillon, Charles Uttini, Tellerstedt och m:lle Eckerman, då hon spelar.

3:o) Hvar och en får en butelj vin, men Gallodier två; kaffe efter middagen och hämtad frukost. Alla dansörer och dansöser få utom dess för baletten en butelj vin hvar och en, figurant en half, figurantska en tredjedels; barnen få äfven vin.

4:o) Ett tredje bord för kapellet tillika med några aktörer af Operan, såsom Björkman, Nordén m. fl. utgörande tjugufyra personer mestadels, utom dem som af kapellet få kostpengar; alla dessa personer få en butelj vin hvar.

5:o) Kapellister, som få kostpengar, äro flera till antalet.

6:o) Tre kapelldrängar få kostpengar, fast Kongl. Maj:ts lakejer ej få.

7:o) Sångare i kören voro senast den 11 juli och följande dagar tjugutvå.

8:o) Sångerskor äfven tjugu.

9:o) Figuranter fjorton.

10:o) Figurantskor elfva. Alla dessa få kostpengar efter fem skillingar om dagen af hofförtäringen.

11:o) Kamreraren och bokhållaren: kostpengar och en butelj vin. Maskinisten d:o d:o. Mästerskräddaren, sufflören, timmermännen, snickaren, handtlangarna, skräddargesällerna, frisören, komparserna: kostpengar af operamedlen.

12:o) Ljus för teatern, verkstäder och loger m. m. af hofekonomien.

En operaföreställning på lustslotten slukade således ej så litet pengar, men när det gällde teatern, frågade konungen sällan efter hvad det kostade.

Sid. 153.

Scenen ur "Alceste" framställer Herkules-Björkman, som återför Alceste-Müller från afgrunden till hennes i vanmakt liggande make Admete-Stenborg. [ 277 ]

Sid. 155.

Scenen ur "Roland" visar oss denne i fullt raseri, sedan han fått veta, att den af honom så högt älskade Angelique försmått hans kärlek.

Sid. 160.

På Snacks af borgmästaren Sefström bekostade gravyr öfver Operan och dåvarande Norrmalmstorg, ser man på den då endast projekterade Gustaf Adolfsstatyns sockel afbildad Sergels grupp Oxenstierna och Historien, hvilken först i våra dagar kommit på sin bestämda plats.

Sid. 163.

För en del uppgifter om fru Olin står jag i tacksamhetsskuld till herr arkivarien Johan Flodmark.

Sid. 164.

Generalmajoren Hampus Mörner, förste stallmästare i hertig Karls hof, var den af konungen utsedde fullmäktige, som sändes att formligen anhålla om prinsessan Charlottas hand för hertigens räkning. Mörner skrifver i sina rapporter: "Hon dansar särdeles väl och är passionerad vän af musik. Hvad spektakler beträffar, har hon knappast sett sådana, men i betraktande af hennes smak för musik är det att förmoda, att spektaklerna i Stockholm skola komma att behaga henne oändligt. Voltaire utgör hennes förtjusning, i synnerhet hans sorgespel och hans Henriade." Hon deltog också med största ifver i teaternöjena på hofvet, och samtida memoarförfattare berömma ofta och mycket hennes bedårande dans. Till och med den elake, kritiske Axel von Fersen kände sig betagen, "Hertiginnan af Södermanland — skrifver han 1783 — förvånade hela världen genom sitt sätt att dansa. Hon dansade en chaconne och några entréer på ett förtjusande sätt." Om hertigen säger han vid samma [ 278 ]tillfälle, att denne dansade "rätt illa, men till ersättning gjorde honom kompositionen af baletterna all den heder, som ett dylikt verk kunde göra sin författare."

Sid. 167.

"Helmfelt" uppgifves i Dahlgrens Anteckningar hafva blifvit f. f. g. uppförd i januari månad å Gripsholm.

Sid. 173.

Brefvet från K. J. Bonde är anfördt från en not till den af Carl C:son Bonde utgifna Hertiginnan Charlottas dagbok.

Sid. 186.

Schröderheim skref en grotesk parodi på "Gustaf Vasa", som han kallade "Gustava Gök". Den blef uppförd på hofvet för att fira Sofiadagen 1787, hvilket underliga val lär hafva högeligen förtörnat drottningen.

Sid. 192.

Närmare uppgifter om det Seuerlingska bandet och dess irrfärder finnas i Birger Schöldströms uppsats: Seuerling och hans "comoedietroupp".

Sid. 195.

En af de förnämsta aktriserna vid franska truppen var m:lle Baron den yngre. Hon var mycket vacker och hade en särdeles fördelaktig figur. Dessutom var hon en talangfull skådespelerska både inom tragedien och komedien. Hon blef intimt lierad med hertig Karl, men afled plötsligt i början af 1783 till stor sorg icke blott för honom utan äfven för alla, som beundrat hennes konstnärsskap. Konungen och hertigen bekostade hennes begrafning, och Fersen berättar, att "liket åtföljdes af några personer från hofvet, hvilket ingalunda passade sig för en person af hennes klass, hvars metier är excommunicerad inom den katolska kyrkan".

[ 279 ]

Sid. 202.

Af de Broen finns tyvärr intet civilt porträtt, endast de af Hilleström gjorda afbildningarna af honom i Norrbys och Grundels gestalter. I Edelcrantz' rapporter till konungen ser man, att han trots sin högresta gestalt hade kort hals och en liten näsa. Namnet uttalas icke "dö Bråang", som man så ofta får höra, utan "de Brun".

Sid. 206.

I Dahlgrens Anteckningar säges, att Widerberg debuterade å Kungliga teatern 1790, men af Edelcrantz' rapporter till konungen framgår, att detta skett redan året förut.

Sid. 218.

Hvad konungens teaterintresse kunde tåla vid utan att förtröttas visar sig t. ex., då man firade hans födelsedag 1788. Tidigt på förmiddagen åkte man i slädar till Ulriksdal, där efter lyckönskningarnas framförande till konungen, som rest dit från Haga, en prolog utfördes på franska af Kungliga teaterns yngre personal, hvarefter stor déjeuner var anrättad. Klockan fyra på eftermiddagen återkom sällskapet till staden för att klockan sex öfvervara första uppförandet af konungens lyriska dram "Gustaf Adolf och Ebba Brahe", hvarvid konungen af publiken hyllades med lifliga handklappningar. Sedan ridån vid tiotiden fallit efter sista akten, hade Armfelt på elevteatern i Operahuset anordnat en öfverraskning för konungen, i det att dels aktörer dels amatörer där utförde en liten svensk komedi, i hvilken flera kända personer framställdes och förlöjligades. Därefter begaf man sig till hertig Karl för att åse ett divertissement kalladt "I Kantons förstäder". Sedan superades, hvarpå ett franskt lustspel gafs af de franska skådespelarne. Festen afslutades med en bal, som räckte till morgonen. [ 280 ]

Sid. 250.

Detaljerade uppgifter om de Stenborgska skådebanornas personal och repertoar finnas i Johan Flodmarks arbete "Stenborgska skådebanorna. Bidrag till Stockholms teaterhistoria."

Sid. 255.

Ett bevis på oklarheten i de bestämmelser, som den tiden rådde inom teatrarna, är, att aktören Björn, hvilken var engagerad hos Stenborg, uppträdde på den Kungliga scenen, och att både Waltman och Schylander, som voro bundna genom kontrakt vid den Kungliga teatern, visade sig på den Stenborgska skådebanan. Då direktionen gång på gång förbjöd Schylander detta, svarade han, att han endast såsom amatör uppträdde därstädes utan aflöning, och då ansåg man sig icke kunna hindra honom.

Sid. 262.

I Kongl. Maj:ts förklaring på prästerståndets besvär öfver söndags-spektaklerna anmärker konungen, att i större städer, hvarest sederna vanligen äro mest förskämda, användas helgdagarna ej sällan "till spel och dobbel, fylleri och dryckenskap samt andra liderligheter, hvilka så mycket mindre kunna hållas tillbaka, som de inom slutna dörrar, i enskilda hus öfvas, men dock äro af den olyckliga beskaffenhet, att de i skadligaste måtto verka på samhället och det allmänna. För att förtaga ett gränslöst utbredande af dessa laster, till hvilkas verkställande den lediga söndagsaftonen framför alla andra stunder i veckan olyckligtvis plägar användas, har Kongl. Maj:t ansett bättre, att i större städer tillåta skådespel, som gifva någon sedolära, och hvarigenom de elaka människor, som förföra till allehanda odygder, ej så lätt vinna sin afsikt, som när ungdomen, sysslolös och oftast öfverlämnad åt sin ålders yra, af sådana förledare blir uppfångad och till fördärf anförd."

[ 281 ]

Sid. 264.

Börsassembléerna höllos en gång i veckan eller hvar fjortonde dag. De togo sin början klockan sex på aftonen och räckte till klockan tio eller elfva, och man kunde vara säker att där träffa nästan alla dem, som tillhörde hufvudstadens finare och högre umgängeskretsar. Så snart kadriljerna blifvit ordnade, började musiken. Rum funnos äfven för dem, som önskade spela kort. Omkring klockan åtta anlände den kungliga familjen, men utan att förorsaka något afbrott i dansen eller spelet. Drottningen begaf sig upp i en af de griljerade logerna, under det konungen, hertigarna, prinsessan och hertiginnan gingo omkring i danssalen och rummen samt pratade med de närvarande. Ehuru Stockholm bland Europas hufvudstäder måhända var den dyraste, om man undantager London, kostade dock entréen till en börsassemblée endast 12 riksdaler däri inbegripet te och andra förfriskningar.

Sid. 267.

Verserna äro citat ur prologen vid Kungl. svenska dramatiska teaterns hundraårsfest af Oskar Wijkander, med undantag af de fyra sista raderna, hvilka som bekant äro af Tegnér.