Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
127

Fersen och fröken Lewenhaupt." De dagar, då man icke spelade, repeterades. "Det finnes få, säger Sparre, till och med bland folk af yrket, som skulle förmå att härma dessa ansträngningar." Men slutligen tröttnade till och med konungen på detta teaterlif och erkände, att han ej skulle kunnat uthärda att ännu en dag uppträda på scenen. Axel Fersen berättar, att efter konungens återkomst till Stockholm hade franske ambassadören grefve d'Usson gjort konungen föreställningar öfver hans ohejdade böjelse för teatern och framhållit det opassande i, att han själf visade sig på scenen. Konungen lofvade honom då, att det ej skulle hända mer, men redan samma höst spelade han återigen Cinna på Gripsholm, hvilket lär ha väckt en pinsam uppmärksamhet.

Man må hysa hvilka åsikter man vill om lämpligheten af att ett hof och isynnerhet de regerande personerna till en sådan hög grad hänge sig åt den sceniska konsten, men säkert är, att utan detta hofvets stora intresse hade svenska teatern ej nått den fulländning, som den lyckades vinna under den gustavianska tiden.

Det är gifvet, att denna hofvets gränslösa böjelse för teatraliska tidsfördrif skulle sprida sig vidt omkring. Icke blott i Stockholm inom aristokratien och den högre medelklassen, utan äfven i hela svenska landsorten sysselsatte man sig med societetsspektakler. Ja, man ser t. ex. af prosten Feuks "Anekdoter från Villands härad", att till och med i gammaldags allvarliga prästhem denna förkärlek för teatern härskade, och det icke bara för