152
Då Glucks treaktsopera "Alceste" i februari 1781 för första gången uppfördes, återgaf hon titelrollen på ett sådant sätt, att den blef en af den dåtida teaterns mest firade skapelser, särskildt besjungen af Leopold i ett skaldebref, där det bl. a. heter:
"Men när du hastar själf att dagens ljus försaka,
då räck din hand och känn, hur skådarns hjärta slår!
En gud dig återför i famnen af din maka:
det var i fabelns tid, det sker ej mer i vår.
Alceste, när du från oss till skuggors boning går,
hvem ger dig åt vår scen, som saknar dig, tillbaka?
Hvad gudars makt? Hvad tal af år?"
Och på ett annat ställe:
"I dina ögonkast jag känslan målad ser,
hon sig åt din gestalt, åt dina later delar;
din blick förnekar ej den rörelse du spelar,
ej dina anletsdrag den ton din strupe ger."
I Stockholmsposten förekom följande hyllning:
"Alceste! i din person jag skådar Känslans gud:
du härmar Fröja själf, då du vill gladlynt vara,
jag röjer Melpomen i dina klagoljud;
hur kan en dödlig då sin ömhets utbrott spara?
Ack, nej — med ett förtjusadt bröst
jag sjunger din förtjänta ära.
Om mig naturen gett din röst,
du högre pris ej skull' begära.
Välkommen hit, Alceste, att under Gustafs skygd
med ditt behag och konst en svensk teater pryda!
Du kalla makar lär en bortglömd ömhets dygd,
och mödrars kärleksplikt du lifligast kan tyda.
Ja, du förtjusande Alceste!
du kan en känslolös beveka;
ett allmänt bifall vittnar bäst
att afund ej ditt lof kan neka."
