154
åtminstone satt jag icke ensam på amfiteatern och grät ordentligen, då hon som Alceste tog afsked af man och barn, isynnerhet af dessa senare, för att vandra af i dödens mörka boningar. Men så sökte också herr Stenborg att som Admete visa, hvad en svensk aktör förmådde; så att solfjädrar och hattar för rinnande ögon icke mindre upphöjde detta skådespels förträfflighet, än evinnerliga handklappningar så när hade lyft taket af huset. Skada att fru Müller skorrar och bryter ännu något på danska, men det senare ger sig väl. Däremot kan ingen hafva en renare och skönare svensk diktion än herr Stenborg. Man hör nästan hvart ord af hans sång, uttryckt med sin rätta ton och med ett behag, som är ljuft att höra, icke lätt att härma." Äfven Karstens öfverstepräst och Björkmans Herkules berömdes mycket. I Stockholmsposten skrefs: "Herr Karsten föreställer öfversteprästen med all tillbörlig gravitet. Denne aktör, som med största bifall visat sig i så många hufvudroller, förtjänar nu så mycket mera beröm, som man med mycket nöje förmärkt, att han gör mer och mer sin flit att moderera sin af naturen starka röst. Och om han fortfar i detta bemödande, så är intet tvifvel, att han ju snart uppnår den jämnhetsgraden, att han hvarken höres för litet eller för mycket, då han ock själf aldrig lär få höra annat än applaudissements. — Ehuru herr Björkman väckt vår undran såsom Polyfem, har han dock aldrig så högt intagit allas sinnen som här såsom Herkules, hvartill hans växt, gång och röst icke litet bidrog. För en utlänning, som är amatör af spektakler, skulle det löna mödan att resa hit för att få se
