Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
173

spektaklet var i ordning, men först efter en timmes väntan infann sig ändtligen kungen. Det börjades med en prolog af Schröderheim, som ehuru endast en 'jeu d'esprit' dock ej saknade tämligen vackra ställen. Man kunde åtminstone märka författarens goda lynne och förmåga att roa sig på andras bekostnad. Därefter kom tragedien, som spelades ganska bra, om man undantager de Besche och Stackelberg. Författaren anmärkte själf, att den förstnämnde alltför lifligt påminde om den gamle Grundel och att den senare arbetade som en vagnshäst. Man måste emellertid erkänna, att pjäsen är utmärkt skrifven, och flera ställen framträdde vid dess uppförande såsom utomordentligt sköna. Till slut gafs vid tolftiden en liten namnlös pjäs, hopsatt af baron Armfelt, som var det dummaste och tråkigaste i världen, en "galimatias" på tillkrånglade franska, ordfadda kärleksförklaringar, dumt gyckel och löjligt smicker. Baletterna voro bra hopsatta och väl utförda. Jag kunde ej underlåta att om denna pjäs säga detsamma, som påfven Leo X yttrade till författaren af 'Den rasande Roland': 'Signor Ludovico, dove diaboli havete pigliato tante cogliomene?' Författaren kände sig icke vidare smickrad af komplimangen, men som jag redan följande dag skulle afresa, löpte jag ingen större risk att på detta sätt gifva uttryck åt mina uttråkade känslor. Man superade i orangeriet, och kungen drog sig ej tillbaka förrän vid tretiden." Anm Den 11 september gafs "Gustaf Adolf och Ebba Brahe". Hertig Karl och prinsessan Sofia Albertina, till hvilken konungen dedicerade stycket, spelade de bägge titelrollerna, Aurore Taube