Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
207

femaktstragedi "Oden", som då uppfördes för första gången. Dramen och sorgespelet var hans egentliga fack, och hans Helmfelt och Tankred omtalas såsom mästerstycken, men på grund af sin stora mångsidighet utförde han äfven sådana roller som fader Ambrosius i "Kronfogdarna". Dessutom ägde han en musikaliskt bildad röst och användes därför med fördel i lyriska roller såsom Gustaf Vasa, Vattendragaren, Gubben i bergsbygden, m. fl. "Han var blond med mörka ögon, — skrifver Malla Silfverstolpe i sin dagbok — hans spel var ibland litet kallt men aldrig falskt, aldrig tillgjordt, alltid ädelt och vackert." Han var begåfvad med en särdeles vacker gestalt, och sina välbildade armar hade han alltid nakna, så ofta rollen det tillät. Hans stämma var mild och välljudande, och "hvad han sade tycktes komma ur själens djup, hade alltid det sanna uttryck, som karaktär och situation fordrade, och hans spel erhöll härigenom en naturlighet och ett rörande behag, som ingen konst och ingen beräkning kunna gifva." Widerberg öfversatte för teatern skådespel af Holberg, Lessing, Beaumarchais, Iffland, m. fl. och utgaf 1805 en teateralmanacka. Lars Hjortsberg, Louis Deland och Gustaf Åbergsson fingo visserligen sin första utbildning och gjorde sina första lärospån bland den gustavianska tidens skådespelare, men deras egentliga konstnärliga verksamhet infaller dock i en senare tid.

På fruntimmerssidan hade Armfelt lika framstående förmågor. Mamsell Maria Franck, sedan fru Ruckman, var fjorton år, då hon blef den store Monvels elev, och fortplantade sedermera såsom lärarinna i deklamation för teaterns elever de