226
skrifver Kellgren till Edelcrantz: ”Alla spektaklerna ressentera sig af din frånvaro. Nyligen spelade man ’Johanna af Neapel’ på Franskan, där en ungersk prins visade sig i romerskt harnesk och neapolitanska rådet äfven i romersk senatorsdräkt.”
Om de Broen berättar Clewberg-Edelcrantz, att han under en träta med ordningsmannen i paroxysmen af sin vanliga häftighet utropat: ”Herre! tror ni, att jag, som är den förste vid Dramatiska teatern, som kungen själf i flera vittnens närvaro kallat för en Garrick, kan anse er för min förman, er som födes af min svett och blod. Nej, förr kastar jag mina barn i Norrström — förr lägger jag mitt hufvud på stupstocken!” — I samma rapport berättas en annan historia om de Broen: ”Hans hustru hade öfversatt Sheridans mästerverk ’Skandalskolan’. De Broen rörde upp himmel och jord för att få denna ’min hustrus pjäs’, såsom han kallade den, antagen. Det lyckades, och rollerna utdelades. Men då de Broen fick se, att på dem var antecknadt, hur lång tid till hvars och ens inlärande efter nya reglementet beviljades, föll han i extas och tog med våld tillbaka både pjäs och roller. Då man föreställde honom orimligheten af en sådan procedur, utropade han: ’Det är inte jag som är auctor, det är min hustru. Mig kan ni gå åt hur ni vill, men, ta mig fan! det går an med henne, det vet jag det!”. Sheridans opus kallades sedan inom teatern aldrig för något annat än: ”Min hustrus pjäs!” — ”De flesta oroligheterna denna tiden — slutar Edelcrantz sin rapport — ha endast varit löjliga och likna små vågor, som förebåda lugnet.”
