strängt, och ”teatern kan ej annat än finna en lag hård och omöjlig att uppfylla — skrifver Clewberg — som tvingar acteurer att lyda och actriser att tiga”. I synnerhet beklagade man sig öfver de införda flitpengarna. ”De förnämsta ibland truppen — säger Clewberg — som vilja spela, då det behagar dem, och förkasta roller, som ej behaga dem, märkte snart det band, som genom flitpengarna blef dem pålagt.” Emellertid uppstod genom deras införande genast en ökad håg att arbeta, och ”hälsan befästes högeligen emot mindre sjukdomar”.
I de Besches’s bref till konungen talar han mycket om kostymerna: ”I går uppfördes en ny Pièce vid namn ’Seder Misch-Masch’ af Björn. Jag känner ej om Sparrschölds åliggande som ordningsman är att tillhålla aktörerna att kläda sig i öfverensstämmelse med rollen — fru Brinkengren, en gammal fru, som har en giftasvuxen dotter, föreställes af mamsell Löf, klädd som en femton års flicka. — Något litet humör torde vara härunder, emedan fru Marcadet nekat mottaga rollen, då mamsell Löf blifvit nödsakad spela den. — Nu, sedan Rålamb rest på landet, är det ingen som håller ordning. Det är högst bedröfligt att se det Dramatiska spektaklet. I går gafs ’Bergslagsfröken’, där herr Ahlgren kommer in på scenen med svarta kläder, då han likväl är kommen från armén som kurir. — Fru Remi, en anständig Bergsrådinna, klädd i en hvit linonklädning med ett rödbrokot band kring kjolen och ett kulört lif, med ett ord hon såg ut som en operaflicka och ej som den hon skulle föreställa.” — Äfven med franska teaterns kostymer var det ibland si och så. Så
