Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

242

Susanna beskrifver nu striden och den unge sjömannens bedrifter i ett öfversvallande patos. Gunilds högmod känner sig kufvadt af detta kärleksbevis, som lärt henne inse, hur dyrbar han är för hennes hjärta. Hon skänker sig åt jungmannen, som till hennes förvåning nu afkastar sitt inkognito och framträder såsom den vidtfräjdade skutskepparen själf. I största hast anställes ett bröllop med sång och dans. Äfven ”Skeppar Rolf” uppfördes på hofvet. Den spelades af pagerna inför konungen, hvarvid författaren själf utförde titelrollen. Sägen förtäljer, att Gyllenborg, i harmen öfver att se sitt skådespel vanhelgadt af Hallman, beklagat sig för konungen, och att denne till straff för den svåra förnärmelsen ålaggt Hallman att skrifva en parodi öfver Wellanders efter konungens plan författade opera ”Thetis och Pelée”. Därmed må nu vara hur som helst; visst är, att Hallmans parodi ”Petis och Telée” året därpå väckte det lifligaste bifall och i tio år bibehöll sig på Stenborgska skådebanorna, om det än icke hann gifvas så många gånger som de föregående parodierna. Stycket är fullt af burleska scener och upptåg och skrifvet med en ovanlig verv i dialogen uti en ledig och kvick ton. Stockholmsposten yttrade, att pjäsen ”är så komisk och rik på infällen, att den säkert skulle förmå den sträfvaste och mest trumpne pietist att skratta”. Telée, en fattig poet, älskar den i tjänst hos en grefve anställda Petis, men har två rivaler, grefven (Jupiter i ”Thetis och Pelée”) och den rike notfinnen Borgander (Neptunus). I andra akten får man bevittna en träta mellan grefven och poeten. Bägge äro lika