Ack död! är du ej trött att längre mig förfölja,
mitt lif du i din hand liksom en trasa bär,
jag knappt vid Snabels död för dig mig ville dölja,
men nu jag svag och häpen är.
Hvar släng jag sett dig ges i mina skuldror svidit;
hvar näsduk uti mitt schatull
är däfven utaf gråt, den jag ur honom vridit;
jag gråter nu min halsduk full.
Den enda jag har kär, hvars hjärta för mig hettas,
och nu för mitt försvar inunder påkar svettas,
sen jag den stackarns hopp förödt —
hvad gör, att han så nöjd går bort uti bataljer
mot korpral Knosters folk och Tälje stadsgevald'ger?
Blott en ursinnighet, som jag hos honom födt.
(Lutar sig mot en spinnrock och fortfar efter en stunds
tystnad.)
Så ryk och ränn du vilda högmodsanda
till Häcklefjäll att få ditt slut!
Se nu med väpplingsgräs det tappra blod sig blanda,
som för din sturskhet gjutes ut!
Törhända, bäst jag står i stugan här och stökar
med gråten i min hals, en blåntott i min famn,
min sjöman stiger in på vanligt sätt och spökar
uti sin andelösa hamn.
Då kan jag vara exponerad,
ty när man spöke är, så gör man hvad man vill.
Ack, öde! hjälp en fru ifrån att bli forcerad!
Det grufligt är —
(Pigan kommer in.)
Susanna! hur står till?
Susanna.
Han lefver — fast jag tror man honom mör har basat,
men stillhet blef det öfverallt.
Jag tror han piskat har hvarenda syndapalt.
