Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

258

1820-talet stod det på Kungliga teaterns affischer: "Med Hans Kongl. M:ts allernådigaste tillstädjelse tillåtas applaudissementer, fastän Deras Majestäter äro närvarande." Hvad hvisslingar däremot angår, hvaraf man redan i slutet af 1600-talet begagnat sig i Frankrike, voro de här så godt som okända. Det väckte därför ett oerhördt uppseende, när en liten enaktspjäs, "Den förlorade katten", på Munkbroteatern blef vid andra uppförandet den 5 december 1786 uthvisslad, emedan publiken tyckte, att stycket var både dumt och oanständigt. En insändare i Allehanda för den 12 december uttalar i anledning däraf den förhoppning, "att detta steg, ehuru denna gång nog strängt, torde medföra den nytta, att våra författare och öfversättare blifva mera noggranna i sin aktion, och att alla duktiga handklappningar vid alla oordentligheter som ske, och grofheter som sägas på teatern, slutligen lämna ett tillbörligt rum åt en gnisslande hvissling, som sannerligen skall medföra en snabbare förbättring af våra skådespel." Stenborg, hvilken troligen själf öfversatt stycket, lär ha blifvit särdeles obehagligt berörd af det skedda, och Hochschild berättar, att Stenborg af den anledningen på ett kaffehus råkat i slagsmål med en fänrik vid namn Hortulan. Men eljest var den tidens teaterpublik ej så nogräknad och granntyckt som den nuvarande. Den satt ofta tåligt och väntade från klockan sex, då spektaklet enligt annons skulle börja, till klockan sju, då ridån ändtligen drogs upp. Orsaken till detta dröjsmål var helt enkelt den, att någon eller några af de för kvällen agerande ej behagade infinna sig i rätt tid. Öfver de långa mellanakterna