Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
259

klagades likvisst tämligen allmänt. Likaledes öfver att pjäserna ej voro tillräckligt inöfvade. I en liten tillfällighetspjäs från 1790, "Det besynnerliga spektaklet", af Didrik Björn framställes teaterns ordonnatör högeligen bekymrad öfver, att aktörerna ej skulle kunna sina roller, men får af författaren till svar: "att sådant icke är ovanligt, och att man ej bör surprenera allmänheten alltför mycket". Redan 1782 var den seden införd, att publiken ofta fick köpa sina biljetter af månglare till förhöjda priser. Men det hände också, att teatrarna roade sig med att sälja flera biljetter än det fanns motsvarande rum i salongen, och då hade man ingen annan råd än att gå hem och i förtreten skrifva bistra klagomål däröfver i tidningarna. En insändare säger sålunda: "Förgäfves söka vi under sådan trängsel att nyttja den i nåder oss förunnade rättigheten att applådera, så framt vi ej vilja stå som de kinesiska bilderna med armarna ständigt i vädret." Redan i februari 1773 klagas det i Allehanda öfver, att det "på parterren finnes folk närmare danadt för en muffdans i Ormsaltargränden än att åskåda Thetis biläger, Olympens prakt och gudarnes nöje". Denna skildring gällde icke blott Bollhuset utan äfven den nya Operan. Tidningar från 1786 innehålla en mängd löjliga beskrifningar på de obehag af hvarjehanda slag man fick utstå på parterren af grannar i vargskinnspälsar och ätare af lök och andra sådana läckerheter.

Öfver den stora publikens smak beklagar man sig också, till exempel att man applåderar, "då Pelée är i fara att bli svedd af elden, som omger honom på alla sidor, eller då Polyfem slår ihjäl Atis och kastar