Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
263

ställning en scenisk artist då intog i samhället. Man får sålunda icke undra på, om de svenska aktörerna äfven fingo röna något af den missaktning, hvilken sedan gammalt häftade vid deras stånd, oaktadt konungen på alla sätt sökte höja deras anseende. I Fersens skrifter kan man se, hvilken bitterhet det väckte inom den fina världen, att "operamamseller tillätos dansa i samma rum och på samma golf som konungen, drottningen och de förnämsta damer", och konungens omsorger om teatrarnas personal äro ett ständigt återkommande föremål för hån i de från aristokratiskt håll stammande pamfletter, som cirkulerade 1788—89. Ett talande exempel på det förakt man hyste mot aktörer visar en händelse från 1788, som då gjorde mycket väsen af sig. På operans elevteater lät baron Armfelt inöfva en liten pjäs för att gifvas inför hofvet. Han hade anmodat en lifdrabant Wirell att därvid medverka, men dennes kamrater ansågo, att drabantkåren därigenom blifvit vanhedrad, och hela vaktlaget infann sig morgonen därpå hos Wirell, förebrådde honom hans uppförande och förklarade honom ovärdig att med dem tjänstgöra. Wirell tvangs att inlämna sin afskedsansökan, och konungen kunde icke förhjälpa honom till regementet igen. Äfven inom de borgerliga kretsarna drog man sig för att umgås på jämnlik fot med skådespelarna. Schering Rosenhane berättar 1776 i bref till sin syster, att man velat förvägra själfva Stenborg inträde till en assemblée på börsen. "En man, som har talanger — skrifver han — förstår sig på musik till fullkomlighet, spelar fiol ypperst af alla Sveriges violinister, har en skön sångröst och