Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

262

Att teatrarna allt fortfarande voro en nagel i ögat på prästerskapet var gifvet och tog sig också uttryck i många skrifter. Den häftigaste striden utbröt 1786, sedan konungen lämnat Stenborg tillåtelse att spela komedier på söndagskvällarna. Frågan kom före i prästerståndet, och det beslöts att ingå till Kgl. Maj:t med underdånig skrifvelse i ämnet. Men Gustaf III förstod konsten att hålla sina präster inom marginalen. I sin resolution uttalade Kgl. Maj:t sitt höga gillande af prästerståndets nitälskan för sabbatens helgd. Skådespel skulle heller icke få gifvas på söndagarna med undantag dock för Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo.Anm Men detta privilegium, som från frisinnadt håll hälsades med bifall, betraktades med förtrytelse af en stor del af det ortodoxa partiet, och efter konungens död blef det också snart upphäfdt.

När man ser teaterns uppblomstring och stigande betydelse under det gustavianska tidehvarfvet, frågar man sig ovillkorligen: hurudan var de sceniska artisternas sociala ställning denna tid? Man skulle ju kunna förmoda, att upplysningstidehvarfvet hade skingrat de gamla fördomarna mot skådespelarens yrke, men så var ingalunda fallet, inte ens i Frankrike, där teatern dock mer än ett århundrade haft en tryggad ställning. Vi behöfva endast erinra oss sådana sceniska storheter som en Adrienne Lecouvreur, en Hippolyte Clairon. När den förra dog 1730, vägrade kyrkan henne offentlig jordfästning, och hvad hennes stora efterträderska beträffar, Voltaires ryktbara väninna, kan man i hennes memoarer se, hur djupt denna stolta konstnärinna led af den låga