Gruppen står en stund orörlig, medan prästen från predikstolen läser upp skapelsehistorien ur första Moses' bok. Inifrån kyrkan svarar en kör, som äfven beskrifver skapelsen. Gud uppmanar nu människorna att vara honom undergifna och anvisar dem paradiset till vistelseort, men han förbjuder dem att röra vid kunskapens träd. Adam svarar ödmjukt. Gud återvänder in i kyrkan, och Adam och Eva fröjda sig i lustgården. Nu komma djäflarna fram. Till venster om kyrkan befann sig helvetet i form af ett fyrkantigt torn med ett drakhufvud till ingång. Djäflarnas öfverhufvud, Satan, inlåter sig i samtal med Adam, men denne svarar endast enstafvigt och tillbakavisar hans frestelser. Satan måste med oförrättadt ärende vända åter, men efter en lång rådplägning med de sina kommer han tillbaka och söker i stället förleda Eva. Och nu följer den berömdaste scenen i stycket. Satan angriper alla hennes svaga sidor, prisar hennes skönhet, smickrar hennes fåfänga och förtalar Adam. "Du är en späd och vek varelse, säger han, friskare än rosen, hvitare än kristallen och snön, som breder sig i dalen. Du törstar efter ömhet och Adam är hårdhjärtad, men du är förståndigare än han och har långt större omdömesförmåga. Han gjorde klokt i att förlita sig på dig." Slutligen väcker han hennes nyfikenhet och framhåller fruktens godhet. Under det Eva begärligt stirrar på äpplet, "slingrar sig en konstgjord orm upp längs stammen på kunskapens träd. Eva närmar sig och lutar örat intill den liksom för att inhämta dess råd. Därpå tar hon frukten och ger den till Adam". Sedan Adam ätit, erkänner han strax sin synd och ångrar sig. De gömma sig bakom draperierna och utbyta sina rika dräkter mot fattigmans paltor, på hvilka man naivt nog fastsytt fikonlöf (consutas foliis). Han jämrar sig och profeterar därunder om Kristi ankomst. Kyrkokören höres, och Gud synes i vredesmod. Adam och Eva fördrifvas ur paradiset, och en ängel, hvars buktande klinga antyder, att den är ett flammande
