102
drack man där hans skål i punsch men Suvorovs i vatten. Bland detta sällskap befann sig äfven den öfverallt gärna sedde Du Puy. Öfver de svåra uppträdena på Söder anställdes laga ransakning. Upphofsmännen häktades och blefvo strängt bestraffade. Sådant kunde icke ske med deltagarna i Monbijou-festen, men konungen, som öfverallt vädrade jakobinismens faror, befallde, att värdshusvärden, en fransman vid namn Robinot, och Du Puy, som sjungit några glödande franska frihetssånger, skulle lämna riket. Den förre undgick detta öde genom att påpeka, att han var borgare i Stockholm och således berättigad till laga ransakning och dom. Den senare fick på mäktiga förböner nåd och uppträdde åter på scenen den 7 november i "Lilla matrosen", hvilken föreställning bevistades af konungen. Emellertid hade ryktet om landsförvisningen och benådningen spridt sig i hela staden, och Du Puy hälsades af den fullsatta salongen med demonstrativt bifall. Vid ett tillfälle i pjäsen, då medspelaren frågar honom: "Hvart tar ni vägen?" gaf Du Puy en alldeles särskild tonvikt åt sitt svar: "Jag tar ingen väg! Jag blir kvar!", hvilket hade till följd, att hela salongen brast ut i en stormande applåd. Konungen, som fruktade försåt och uppror i hvarje tanke på frihet, i hvarje yttrad sympati för dem, som ägnade henne sin tjänst, blef ursinnig öfver denna allmänhetens opinionsyttring och gaf genast förnyad befallning, att Du Puy skulle lämna riket, och han afreste också redan dagen därpå, sedan han genom vänners sammanskott fått en reskassa på femhundra riksdaler. Landsförvisningen väckte naturligtvis en
