222
ända till påföljande höst. Han fick under denna tid nöjet sammanträffa med flera ryktbara musici såsom Grétry, Cherubini, Méhul, Paër, m. fl.
Äfven såsom kostymreformator har Karsten gjort sig förtjänt om vår teater. Då ”Iphigenie i Auliden” 1802 återupptogs på Operan, skrefs därom en längre artikel i Stockholmsposten, i hvilken bland annat kostymeringen klandrades. ”Däremot”, fortsätter anmärkaren, ”hade herr Karsten berömligen iakttagit den historiska sanningen, klädd i dräkt och mantel af ylle, ungefär sådana de underrättelser man har från antiken säga, att Achilles bar dem. I Achilles’ hjälm såg man denna gång ej heller några fjädrar. Så mycket bättre; de voro hos de äldsta greker en okänd vapenprydnad. Allmänheten och konstälskaren, som redan stå hos herr Karsten i så mycken förbindelse för hans lyckliga talanger, äro honom ny tack skyldiga för den omsorg han sig ger att utforska och nyttja det rätta i kostymen. Men så länge ej alla personer i en pjäs gemensamt instämma i ett sådant bemödande, blir taflan af den ofullständig och svärjande för dens öga, som häri önskar enhet och sanning. Om mamsell Stading, så ganska intressant i denna pjäs, och några få personer af dansen och kören tycktes hafva förenat sig med herr Karsten att gifva sina dräkter den simplicité i form, den ledighet i påklädning, som förer åskådarens inbillning tillbaka till Iphigenies tider, så såg man däremot alla de öfrigas kostymer af så krånglig skapnad, så mångfaldig och påpackad prydnad, af så stel och snörpt påklädning, att tanken mer fördes på nyssledna sekels fula, spända,
