missformande habits habillés och rober med snörlif och styfkjol, än på grekernas simpla, behagligt bildande dräkter. Man måste dock medgifva, att fordran på en allmän reform af kostymerna vore obillig, då utförandet ej kan undgå att vara ganska kostsamt. – – Svenska teatern felar i denna del mycket mindre än den engelska alltid gjort och ännu gör. Till och med den franska har, som jag haft tillfälle att med egna ögon se, ganska nyligen börjat sanningens stränga iakttagande i denna artikel, och den reform, som skall ha skett i Lekains och Clairons tid, eller af dem, var ingenting mindre än en fullständigt riktig reform. Svenska teatern kan häri och i de flesta andra delar, om den bemödar sig därom, lätt rivalisera stora och berömda teatrar i andra länder. – –”
Karstens gästspel på Kungliga operan fortfor ända till den 1 oktober 1817. Sista gången han visade sig där var, såsom ofvan nämnts, vid galaspektaklet 1821. Då det 1820 stiftade ”Harmoniska sällskapet” i förening med hofkapellet och Kungliga operans kör för första gången 1824 i Ladugårdslands kyrka gaf Haydns oratorium ”Skapelsen” utförde Karsten Uriels parti. Sin svanesång sjöng han vid en konsert i stora börssalen den 6 mars 1825, då han trots sin höga ålder uppträdde i ej mindre än sex olika kompositioner af Reichardt, Paisiello, Paër och Naumann. Den 7 augusti 1827 träffades Karsten af ett slaganfall och insomnade på aftonen för alltid i det trefna hem på Drottningholm i Kanton, som Gustaf den tredje skänkte honom och hans maka vid deras giftermål. Liksom Lars Hjortsberg af sin
