Hoppa till innehållet

Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
229

konungen, hvilket drottningen icke tänkt på, och det som var skrifvet för prins Karl August gick alldeles spårlöst förbi. Jag har förut talat om Fredrika Löfs skönhet och hennes galanterier, men uraktlät då att nämna en af de ryktbaraste af hennes många tillbedjare, nämligen Kellgren. Han omtalar 1790 i bref till Edelcrantz, att han var ”allvarsamt kär, dödeligt som en galning”, att han lyckats af den liberala skönheten ”efter mycket intriger, brefväxlingar och kulissmöten” utverka åt sig ett par rendezvous, som gjorde honom ändå mer yr i hufvudet, och förbannade slutligen sitt öde att någonsin ha lärt känna henne. Måhända, säger Otto Sylvan i sin Kellgrenmonografi, var det för hennes räkning han åtog sig öfversättningen af Voltaires ”Olympie”, där hon fick hufvudrollen, och kanske var hennes personlighet icke utan inflytande på tillkomsten af själfva ”Nya skapelsen”, ”det första af alla lyriska skaldestycken”, såsom Benjamin Höijer kallade den sången. Hon dog 53 år gammal 1813.

Eleonora Säfström fick ej mycket tillfälle att vid den kungliga scenen utveckla den talang hon visat på Munkbroteatern. Medtäflarinnorna voro för många och kabalerna för starka. Därtill kom att hon träffades af ett svårt och långvarigt nervlidande, som slutligen orsakade, att hennes engagemang uppsades 1806. Hennes anhållan om en pension af 66 rdr 32 sk. b:ko, hvilken understöddes af teaterdirektionen, afslogs af konungen. Hon flyttade då till Ystad, där hennes syster, friherrinnan von Kaulbars var bosatt, och förestod i denna stad under många år en småbarnsskola. Först 1857 slöt hon sin långa