230
lefnadsbana, den sista kvarlefvande från den gustavianska teatern.
Johan Samuel Ahlgren, om hvilken jag förut berättat många historier från hans ungdom, då han var en stor bråkmakare, blef sedan en mycket exemplarisk herre och teaterns ordningsman, samt fick titel af hofkvartermästare, hvaröfver han var mycket stolt. Emellertid funderade han längre fram på möjligheten att stiga litet högre på rangskalan och talade därom med Hjortsberg. ”Ja”, svarade denne, ”det skulle jag väl kunna utverka åt dig. Jag vet bara inte, hvad vi ska hitta på för något. Kanske du skulle kunna vara belåten med hedersbenämningen hofhalfstopsmästare?” I Dahlgrens Anteckningar står, att han ”vanligtvis spelade skrymtare, bedragare och förrädare” utan att nämna en enda af hans många betydande roller. Ett stort antal af dessa utgöres dock af de ädlaste karaktärer. Sålunda spelade han till exempel: Mahomet, Helmfelt, Soliman den andre, Gengis Chan, Sune Jarl, Leonidas i ”Chelonid”, Ingiald Illråda, Johan Gyllenstierna i ”Siri Brahe”, Yngve i ”Oden”, Appius i ”Virginia”, Grefven af Walltron, major Wärnhjelm i ”De okände”, Franval i ”Abbé de l’Epée”, ”Den okände sonen”, Gustaf Vasa i ”Svante Sture” och Axel Oxenstierna i ”Drottning Christina”, m. fl. Han hade ett starkt spelsätt efter tidens sed och slog nog många gånger öfver enligt modernare begrepp, men Gustaf III fann behag i hans framställningar, och Journalen säger om hans Axel Oxenstierna 1809, att han ”gaf åt sin roll all den värma och värdighet, som den fordrar. Scenen med drottningen i andra akten, där
