mycket bidrog att hämma Operans pånyttfödelse 1809 var den ofördelaktiga ekonomiska ställning, hvari teatern då befann sig. Gustaf III hade skänkt Edelcrantz ett landställe ute på Djurgården, det så kallade ”Skuggan”, som Edelcrantz hade ganska mycket förskönat. Malisen påstod, att ej så litet af teaterbalansen blifvit placeradt i nybyggnader därute. En gång då Hjortsberg jämte några andra aktörer begärde förskott, svarade Edelcrantz: ”Ack, mina bästa herrar, jag ser verkligen för närvarande ingen dager till det.” Hjortsberg replikerade genast: ”Ne-nej! det ligger nog i skuggan!” men med en så oskyldig min, att han icke kunde förebrås för någon dubbelmening. En kommitté måste tillsättas för att utreda de trassliga affärerna. Det uppdagades då, att balansen utgjorde mer än 23,000 r:dr. En förklaring begärdes af den afgående direktören, men det var omöjligt att förmå honom därtill, och kommittén afsade sig vidare befattning med saken. En ny kommitté tillsattes då. Utom allt annat, som ej kunde med säkerhet utredas, befanns det, att direktionen bekommit 13,500 r:dr b: ko af statskontoret till aflöningar, m. m., men att dessa ej blifvit utbetalade. Slutligen måste regeringen för skams skull ålägga f. d. direktören att förklara sig. Det gjorde han i ett mycket vältaligt anförande, däri han slutligen sade sig i tre konungars tjänst uppoffrat, hvad lifvet har dyrbarast. Kommitterade, som i denna skrift hade fått några skarpa hugg, svarade, att de ej ville inlåta sig i pröfning af hans förtjänster, utan endast begärde redovisning för de medel han haft om händer. Direktören hade själf kvitterat
