botten i nordvästra tornet bodde öfvervaktmästaren, och där fanns äfven en krog inhyst. En trappa upp i sydöstra tornet låg teaterns foajé, ett vackert rum med en plafond i gips föreställande Simson med lejonet. Där satt inom glas och ram ett utdrag ur Kungliga teaterns reglemente, skrifvet af aktören Schylander så väl, att man allmänt trodde det vara graveradt. Senare uppställdes där en bröstbild af teaterns direktör grefve Gustaf Löwenhjelm i hvit marmor, huggen af professor Göthe. Två trappor upp i dessa bägge torn voro i entresolerade rum klädloger inrättade. Under scenen hade teaterperukmakaren sitt rum, och där bredvid fanns den så kallade komparslogen, i hvilken ibland vid större pjäsers uppförande ända till fyrtio soldater kostymerade sig.
Den 1 november 1793, då konungen fyllde femton år, invigdes den nya teatern genom en ståtlig festrepresentation. Vid den unge monarkens inträde uti stora logen blef han af publiken mottagen med lifligaste glädjebetygelser genom fördubblade starka applåder. Spektaklet inleddes med Gustaf III:s svanesång, hans effektrika sensationsdram ”Den svartsjuke Neapolitanaren”, som då för första gången uppfördes. Den är ett dystert skådespel, skrifvet i den tidens smak, fylldt af öfverspända känslor, skräckinjagande scener och romantiskt känslosvall. De bägge ädlingarnas roller återgåfvos särdeles väl af Widerberg och Ahlgren. Men i synnerhet lär Fredrika Löf ha varit förträfflig såsom den i fängelset försmäktande, oskyldigt misstänkta grefvinnan. Till efterpjäs gafs ett af andre direktören Edelcrantz
